Bo Alvemark hade köpt en Cavalcade LX av 1986 års modell och upptäckte att den var en i Sverige sällsynt motorcykel (totalt 67 st. sålda i S.) .
Eftersom Cavalcaden hade slutats tillverkas redan i maj 1990, insåg Bo att här fanns en risk för att både kunskapen om att reparera dessa motorcyklar liksom att tillgången till reservdelar kunde försvinna.
När Bo (eller Bosse som han alltid kallas) började kontrollera vad som fanns av lämpliga klubbar för honom att ansluta sig till upptäckte han att i Norge hade redan en märkesklubb bildats den 27 oktober 1990 för norska Cavalcader.
Bosse kontaktade då styrelsen i Norska klubben vilka blev mycket entusiastiska över
möjligheten att få hjälpa till med att bilda en svensk märkesklubb.
De ville även gärna komma till Sverige och på plats ge oss råd om vad de lärt sig att man skall tänka på när man bildar en klubb, samt även de funderingar de haft vid utformning av sina stadgar etc.
Med våra norska vänners stöd i ryggen så sände Bosse ut ett brev till alla Cavalcadeägare han hade kunna få tag i adresser på, för att undersöka om det fanns ett intresse för att bilda en märkesklubb.
I brevet skrev han om sina tankar om att starta en svensk intresseförening för Cavalcader för att vi gemensamt skulle kunna hjälpa varandra med råd, kunskap etc. hur man skulle hålla dessa våra motorcyklar i drift på bästa sätt, samtidigt som det skulle ge oss en möjlighet att träffas. Brevet avslutas även med en inbjudan hem till honom.
De svar han fick måste ha varit övertygande, för redan i mars 1992 fick jag ett brev där Bo bjöd
in alla Cavalcadeägare till ett möte hemma hos sig i Gustafs utanför Borlänge i helgen 1 -3 Maj.
Vi från Sverige som hörsammade kallelsen att komma till Bo Alvemark i Gustafs var:
Emmanuel del Nero, Kenneth Norlin, Bengt Sundberg, Ove Sund samt Per Olov Åkerblad.
Från Norge kom delar av deras styrelse, bestående av, Tom Aasland (Ordf.),
Roy Fiddaman (v.o. och Kassör) samt Björn Hasselby.
Totalt stod där 7 st. Cavalcader hemma hos Bosse och Åza den helgen (några kom med bil!).
Samtliga närvarande var mycket entusiastiska över möjligheten att bilda en svensk märkesklubb, och den 2/5 1992 skrevs det första protokollet för Suzuki Cavalcade Club Sweden (S.C.C.S).
En interimistisk styrelse bildades där Bo Alvemark tog på sig uppgiften som Ordförande samt kassör och Bengt Sundberg valdes till sekreterare.
Ett förslag till stadgar togs fram.
I princip var dessa de norska stadgarna ”rent av”, liksom att vi enades om att använda samma logotyp etc.
Där är orsaken till att om man jämför de ursprungliga svenska stadgarna från 1992 med de för den norska klubben, så skiljer egentligen inget mellan klubbarnas stadgar förutom § 8, om vad som skall hända med respektive klubbs tillgångar när klubben upphör.
Bo Alvemark och Bengt Sundberg lade nu in ”högsta växeln”.
De letade upp samt kontaktade alla svenska Cavalcadeägare igen med information om
att klubben nu var bildad och med en förfrågan om de önskade vara medlemmar.
Detta resulterade i att vi redan i juni 1992 var 33 st. medlemmar !
Bosse hade då också redan tagit fram förslag på den första kollektionen av T-shirt,
basebollkepsar samt det runda tygmärket vi även idag använder.
Redan under sommaren 1992 skedde den första träffen.
Vår första svenska Cavalcade träff skedde tillsammans med den norska klubben redan under Trollrallyt i Norge 28 -30/8-92.
Vi ansåg det vara mest praktiskt att ”utnyttja” en befintlig träff, då vi snabbt ville komma igång med träffarna.
Detta för att alla skulle lära känna varandra samt att då vi inte ansåg att vi kunde arrangera ett eget möte så snabbt.
1:a årsmötet för S.C.C.S. skedde den 17/10 1992 på Hotell Eurostop i Jönköping med 10 st. närvarande medlemmar.
Den interimistiska styrelsen som verkat från våren konstituerades samt att en tredje styrelseledamot också invaldes (Gun-Britt Hagman) liksom två ersättare (Peter Pfeiffer och Kenneth Norlin)..
Klubben var nu officiellt bildad med gällande stadgar o.dyl. och kunde börja arbeta.
Till detta årsmöte presenterade även Ove Sund ett förslag till klubbfana.
Ove´s förslag till fana mottogs med applåder samt accepterades
Fanan överlämnades därefter på plats som gåva till klubben.
Den fanan har sedan dess använts vid våra träffar och sammankomster.
Men glöm inte…. Det är allas förtjänst till att klubben fortfarande är livaktig!
Mycket blev gjort under dessa första år av engagerade personer som lade ned mycket fritid, arbete samt privata resurser för att S.C.C.S. skulle kunna bildas och ”komma igång” på bästa sätt.
Idag kan vi lämna en liten summa som styrelsearvode (för täckande av porto. telefon, etc.) Men fortfarande gäller (då, liksom idag) att allt styrelsearbete sker ideellt, där resor, uppehälle etc. betalas av var och en.
Att klubben behövs, bevisas av att vi fortfarande samlas minst två gånger om året och njuta av våra Cavalcader samt har trevligt.
Så trevligt har vi faktiskt på våra möten att även ”äldre” Cavalcadeägare som sålt sina Cavalcader fortfarande väljer att vara medlemmar för att kunna komma på våra träffar!!
Men det är också så att ju äldre våra Cavalcader blir, desto viktigare blir Bo Alvemarks ursprungliga tanke med klubben som ett centrum för kunskap och hjälp för att hålla dessa fantastiska motorcyklar i drift!
Jag vill därför också passa på och uppmana alla svenska Cavalcadeägare att verkligen vara medlemmar, som en försäkring, för att kunna fortsätta att få njuta av en enastående motorcykel.
Bengt Sundberg
S.C.C.S.